belona.blogg.se

Hej!

Har varit hemma i 5 dagar och ska försöka mig på en sammanfattning av resan.

 

Städerna:

Seattle, denna gången blev det endast ett ynka besök inne i staden som jag annars är väldigt förtjust i. En grön och fin stad med bra kollektivtrafik. Hade mer tid funnits hade jag gärna gjort ett återbesök i Discovery Park som jag gillar skarpt. Jag väljer oftast att bo ute vid flygplatsen av den enkla anledningen att hotellen är betydligt billigare och att lightrailen fungerar utmärkt som transportmedel in till centrala Seattle.

 

Mount Vernon besöktes två gånger. Det är inget speciellt med staden och jag hade inte stannat där för att se staden så att säga, men som stopp innan eller efter North Cascades NP var det perfekt. Där fanns supermarkets vilket gjorde det smidigt att handla exempelvis kylväska redan första dagen på roadtripen.

 

Whitefish är en turistort (skidor på vintern och närhet till Glacier NP på sommaren) och det märktes. Det var ett mysigt litet samhälle och jag kan tänka mig att det är en trevlig ort att bo på under vintersemestern. Kalispell är snäppet större än Whitefish och mer affärer finns att välja på här. Båda orterna kändes okej att bo på.

 

Missoula, ja du, vad ska jag säga om den här staden? Trots allt bodde jag här två nätter, så helt fy skam kan det inte ha varit. Men är det en stad jag skulle besöka igen? Helt ärligt, nej. ...om det inte är som övernattning på vägen till något annat resmål. Som ”sovställe mellan två platser” var det en perfekt stad kändes det som. Om än var jag inte inne i stadskärnan, så staden kanske hade massvis att erbjuda som jag missade :)

 

Coeur d’Alene har däremot funnit en varm plats i mitt hjärta. En ”min stad” ut i fingerspetsarna tror jag. Bra med Interstate som går raka vägen till Seattle, många affärskedjor, stor sjö i staden, berg runt omkring, fyra årstider, knappa 5 mil till Spokane (med 200 000 invånare o flygplats). En lagom stor stad helt enkelt. Jag tror dock inte staden har många sevärdheter i sig, utan det är helt enkelt en fin stad att bo i kändes det som.

 

Port Angeles, ett mysigt litet samhälle med närhet till Olympic NP. Trevligt med färjor som kommer in i hamnen och mysiga små affärer.

 

Puyallap. Fråga mig inte hur man uttalar det. Jag skulle kalla det en förort till Tacoma och för mig var det perfekt att bo där två nätter. Riktig semester på ”billigt” lyxhotell. Om jag har tänkt besöka Mount Rainier NP någon gång hade jag gärna haft detta som utgångspunkt, ca. 10 mil till både Paradise och Crystal Mountain Resort.

 

Nationalparkerna:

Jag kan börja med att säga att nationalparkerna var höjdpunkterna och målet med min resa från början, resan var tänkt att även gå ner till Yellowstone NP & Grand Teton NP. Om än blev rutten ändrad pga. värmen i kombination med den höga höjden. Efter att ha läst på mer hemma hade det varit bättre att satsa på Yellowstone och GT i början av hösten, runt september, innan de stänger för vintern. Då ska temperaturerna vara behagligare och det är enligt besöksstatistik även mindre besökare runt den tiden på året. Får med andra ord satsa på det ett annat år :)

 

North Cascades NP var däremot en nationalpark jag körde igenom två gånger. Detta är en mer ”okänd” park än många andra i landet och har enligt uppgifter även färre besökare. Ett exempel på det är nog att det inte tas ut någon avgift för att besöka parken, utan den är helt gratis. Jag måste dock säga att jag gillade parken skarpt! Där fanns fina vyer, höga berg och höga träd, samtidigt som det dök upp små vattenfall här och där. En fin sträcka att köra på dryga 15 mil genom bergskedjan Cascaderna. Sist men inte minst, det var inte mycket folk!! :) Gillar man att vandra tror jag det finns fina vandringsleder där. Jag såg skyltar med att bland annat Pacific Crest Trail går igenom parken upp mot Canada eller ner mot Oregon. Jag är ingen vandrande människa i den bemärkelsen, utan en slinga på två kilometer brukar vara lagom.

 

Glacier NP har jag åkt igenom två gånger tidigare med tåg utan att stanna. Jag hade tänkt besöka både västra och östra sidan, men pga. den väldigt torra och varma sommaren hade det brutit ut en stor skogsbrand i östra delen av parken vilket medförde att den var helt stängd. Hade läst om det drygt en vecka innan resan, så jag kunde planera med det i bakhuvudet och följa utvecklingen på plats i USA. Jag ska ärligt säga att jag har lite blandade känslor från parken. Jag är inte mer än människa och hur mycket jag än försöker, förknippar jag det med vägglössen på ett av boendena vilket gör att jag är lite delad i känslotillståndet. Men om jag ska tänka bort den upplevelsen och bara gå på känslan av själva parken, är det en enorm upplevelse som jag önskar att så många som möjligt får möjligheten att uppleva och se. Vägen genom parken heter ”Going-to-the-sun-road” och det är precis så det känns. Vägen slingrar sig utmed bergsväggen med endast en smal, låg stenmur innan stupet på andra sidan. Vyerna är helt fantastiska och känns för overkliga för att ta in, än mindre att försöka beskriva hur det ser ut eller kändes att vara där. Ett hett tips, som även de i inträdesluckan till parken sa, är att antingen köra vägen tidig morgon eller sen eftermiddag för att undvika trafiken. Detta är en välbesökt park med höga besökssiffror varje år, så om man kör vägen mitt på dagen skulle man (om jag förstod det rätt) vara beredd på trafikköer och förseningar. Jag körde knappt halva vid 18-tiden på kvällen under högsäsong och det var perfekt, inte mycket trafik och mörkret föll först efter 21.

 

Olympic NP, ett återbesök i parken som jag besökte förra året. Jag kan bara hålla med en vän till mig som sa att denna parken är nog den som har gjort störst intryck och så även på mig. Det är en magisk känsla att gå där, träden, tystnaden, lugnt... det är trollskog helt enkelt :) Parken har inte de vackraste vyerna eller de högsta bergen, men ändå... det är något alldeles speciellt här som jag inte riktigt kan sätta ordet på vad det är. Kanske är det träden? Kanske är det vattenfallen? Kanske är det sjön? Men vad det än är, är det något utöver det vanliga.

 

Rancherna:

K-Diamond-K Guest Ranch. Jag är enormt glad över att jag avbokade hotellet i Winthrop och bokade en natt här istället, vilket jag enbart gjorde för att dela av den långa körsträckan. Jag kan bara säga gott om denna ranch och det kanske inte behöver sägas så mycket mer än att jag ändrade min rutt och bokade in två nätter till här. Det här är deras hem, ägarna bor i samma hus och har gäster året om i princip alla dagar – det blir en annan känsla helt enkelt och för mig var det precis vad jag letade efter.

 

Dream Haven Guest Ranch. Det här var en mycket mindre hästgård med drygt 15 hästar och endast två rum som B&B. Men det hade sin charm och jag trivdes mycket bra med lugnet. Dessutom gillade jag att ägarna satsade helhjärtat på sin dröm och hade sålt allt i England för att börja med ett nytt liv i Montana.

 

Flyg & Hyrbil:

Jag kan bara säga: Business-class biljetten har tjänat in det den kostade flera gånger om med tanke på krånglet med flyget på vägen hit. Helt klart rätt resa att boka en business-class biljett på! :) SAS kändes, helt ärligt, snäppet sämre än Deltas business-class på planet. Sätena var sämre, underhållningsutbudet BETYDLIGT sämre men maten var klart godkänd. United, hade jag gärna flugit längre med. Trots mindre plan, kanske var det en boeing 757, var sätena bredare och skönare än ”vanliga”. Jag kunde ju till och med sova på detta plan! :) Delta gjorde inte mig besviken och jag fick ett ”kupe”-liknande säte med avsildhet. Det tråkiga är ju att man mister en granne att prata med. Underhållningsutbudet är ENORMT bra och flera nya filmer att välja på, samtidigt som maten får godkänt. KLM ”nje” säger jag om deras business-class säten på den korta sträckan till Köpenhamn. Det är helt vanliga säten, enda fördelen är att mittensätet är tomt på en 3 rad.

 

Hyrbilen. Jag och svarta pärlan fungerade utmärkt ihop under tre veckor och jag trivdes bra med den kompakta Huyndi Accent. Kan bara säga att jag är enormt glad över att jag bangade ur och inte bokade en hyrbil i större klass, som jag försökt mana mig till under våren. Den näst minsta klassen passade mig utmärkt och visst, bilen sackade något i uppförsbackarna men det vägdes upp av hur lätt den var att parkera. För mig var det lagom storlek. Hade det däremot varit två som reste hade bagaget varit för litet. Jag fick plats med resväska, handbagage, liten hård kylväska, vattenflaskor och matkasse i bagaget – sen var det fullt.

 

Sammanfattningsvis:

Ja, vad ska jag säga? Jag har nog inte hunnit smälta intrycken än... som ni kanske förstår är jag väldigt nöjd med resan och inställningen har varit att försöka skratta åt det när det kommer motgångar. Ibland är det helt enkelt skratta eller gråta och kan man skratta åt det, brukar det lösa sig och gå mycket bättre. Det som fastnar hos mig är de små sakerna, som bemötadet från till exempel mannen som låste upp min bil när jag låst in mina nycklar. Jag kände mig urdum och istället för att säga någon spydig kommentar som man skulle kunna förvänta sig i det läget för det var en urdum sak att göra, fick han mig att må bra. Jag kände mig inte urdum 10 minuter senare när jag körde ut från tankstationen, utan jag kände mig bra och det blev en bra dag. Någonstans för länge sedan läste jag ett talesätt om att ”du kommer inte ihåg exakt vad människor sa, du kommer inte ihåg exakt vad de gjorde men du kommer ihåg hur de fick dig att må”. Osökt kommer jag att tänka på pappan med de två sönerna som var mitt lunch sällskap båda dagarna på Empire Builder förra året, där jag båda gångerna kände mig som en del i deras familj. Bemötande är A och O överallt. Det är nog därför jag även blev så förtjust i rancherna, för jag kände mig välkommen. Jag har blivit väl bemött under hela resan, men ska jag analysera är det kanske just det här med att vara medmänniska och ibland få (och ge) det lilla extra, som inte är för egen vinning utan bara för att vara snäll. Att vara snäll är en fin egenskap som kanske gör att dagen blir bra för någon annan också.

 

Ha det bra till nästa resa!