belona.blogg.se

Lördagen den 30 juni 2018

Hej!

I förra inlägget skrev jag om mantran. Förra veckan kunde det inte vara mer sant. Följande spelades på repeat i mitt huvud:

The thing about a missed connection is once you realize you’ve missed it, it’s already gone. You can’t go back in time and make it all better. All you can do is move forward and try your best to make new memories, to overtake the old one. Kiss new people to overtake your own fears. And sometimes if you’re very lucky, the old people can become new again. Everything comes into focus. And you can imagine what you’re future could be …until the past comes back and knocks you of your feet.

Särskilt de två sista meningarna har känts mitt i prick. På fredagskvällen för två veckor sedan kände jag ett lugn, en harmonisk känsla hade slagit ro i kroppen och jag kände att det kommer ordna sig. Framtiden kändes ljusare igen. Den känslan blev inte speciellt långvarig förra veckan kom ett besked som kändes som att någon drog undan mattan under fötterna på mig. Något hände som inte ens fanns på min horisont och såldes har jag haft en ”chock”-känsla i kroppen sedan dess. För att lugna läsare kan jag säga att det inte är något som har hänt mig, men det är jobbrelaterat och går såldes under min sekretess vilket gör att jag inte kan gå in på det. Det enda jag kan säga är att jag inte såg det komma trots att jag befann mig mitt i det. Eftersom det inte är mig det gäller vet jag att jag inte ska ta det allvarligt, men ibland är det lättare sagt än gjort… Dessutom drabbar det mig indirekt i en negativ bemärkelse.

Det känns som de senaste två veckorna har varit en känslomässig berg- och dalbana (igen). Ena stunden finns hopp om att det kommer ordna sig, nästa stund försvinner allt hopp – ungefär som en pendel. Ett positivt besked kommer och sedan ett negativt som känns som man tar två steg bakåt… suck… Exempelvis fick jag i veckan tillbaka den kanadensiska utvärderingen av mina betyg, mycket positivt och de anses vara likvärdiga med en kanadensisk utbildning. Två dagar senare kommer ett rejält bakslag när jag fyller i ansökan till poolen för visumet jag tänkt söka och får en kalldusch (minst sagt) när jag inser att chansen att få det är minimal… suck igen… Lägg därtill att jag pratade med förskolan igen, den här gången med högsta chefen, och det var kortfattat en stängd dörr. Inte alls som det andra beskedet jag fått. Jag förstår dem, det gör jag verkligen, men samtidigt känns det tungt just nu. För ett tag sedan pratade jag med en kanadensiska om skillnader mellan Sverige och Kanada. Jag minns att jag sa att svenskar är lite rädd för att ta ställning, undviker gärna konfrontationer och konflikter, vill inte stå ut för mycket. Kanadensiskan svarade att kanadensare ofta inte är rädda för att säga vad de tycker eller ta konflikter, men givetvis gör de det på ett artigt sätt. Det var precis vad jag kände efter att ha pratat med förskolan andra gången, personen log hela tiden och pratade med mild röst men det hen verkligen sa var långt ifrån ”vänligt” och inte alls i överensstämmelse med leendet.

Därmed sitter jag än en gång och försöker göra upp en ny plan A, för nu känns tiden knaper speciellt när man vet att det ofta är 3 månaders kö på mycket i Sverige (om det nu blir Sverige). För tillfället känns det ärligt lite tungt, speciellt när det dessutom regnar och är 14 grader ute, men jag vet att jag är mycket lyckligt lottad som har valmöjligheter och förmånen att kunna välja vad jag vill göra. Det som känns tungt är ovissheten tror jag, man vet vad man har men inte vad man får. Det jag skulle vilja ha är en 4-dagars tjänst som även är en uppehållstjänst, i ett jobb som utmanar mig. Jag vill bo på en vacker naturplats med utsikt över sjöar och höga berg. Tror jag att jag kommer få något av det? Inte en chans, men drömma kan man alltid göra :-)

Ha det bra!