belona.blogg.se

Söndagen den 12 juni 2016 kl. 18:15 lokal tid

Hej!

Ibland gör man sådana där dumma saker som man önskar att man hade kollat innan man gjorde dem (eller ekänna det för alla er läsare). Låt mig börja med GPS:en. Kunde inte riktigt släppa att den var helt stendöd igår kväll. Tänkte att det måste ju vara någon sorts fel på telefonen, för själva appen fungerade ju. Reservplanen var att köpa en ny GPS:en, men vad onödiga pengar om det nu skulle gå att få igång den jag brukar ha. Börjar således leta på telefonen och vips: ”Platsinformation” -> ”tillåt program att använda satellit för att ge information om din position”. Ding dång... typ... hm... kände mig inte helt smart när jag hittade den här knappen och såg att den var avstängd. Det säger ju sig själv att satelliten inte hittar ”mig” om satellitmottagningen är avslagen. Höll tummarna i morse när jag satt på parkeringen att GPS:en nu skulle fungera. Yes! Rutten ritades ut och röst kom, med andra ord har jag idag kört med en fungerande GPS :D

 

Dagens etapp var att köra från Centralia till Florence, en sträcka på 45 mil. Som vanligt vaknade jag tidigt, om än var klockan 5 och jag hann tänka: ”Oj, hade det varit Alaska-tid nu hade jag ju sovit till klockan 6!” ...tills jag kom på att Alaska är en timme efter och jag hade sovit till klockan 4 Alaska-tid (det kändes mer troligt). Kände mig någolunda utvilad och åt frukost samtidigt som jag funderade över 1) GPS:en och 2) att tanka. Det fanns en shell-mack bredvid hotellet, så efter utcheckning styrde jag bilen dit. Tyckte bilen drog väldigt mycket bensin igår och kände en viss oro över att det. Om än ska jag säga att idag, när jag har kört idag kan jag inte påstå att jag känner detsamma. Tror det hade att göra med att det var stadskörning igår med massvis av trafikköer och trafikljus. Idag har det varit 90-väg och cruising :-)

 

Vid 6:45 gav jag mig iväg och körde ut på Interstate 5. En stor motorväg som jag i bästa fall undviker, men som jag kände var tvungen idag för att ta mig neråt och avverka några mil snabbt så att säga. Trafiken var inte alls farlig (kanske inte så konstigt så tidigt en söndag morgon). Jag hade tittat på alternativa vägar och hade tänkt ta mig ut till kusten och Highway 101 direkt men när trafiken såg ut som den gjorde kände jag att jag kunde fortsätta på motorvägen. Om än kände jag ca. 7 mil innan Portland att jag ville svänga av, då hade det blivit tre filer istället för två och mer trafik kom på. Velade in i det sista men styrde av från den stora vägen. Stannade som hastigast och ställde om GPS:en. I efterhand, mycket bra beslut! :-)

 

Pausade när jag kom ut vid Stilla havet och åt en smörgås. Kylväskan jag köpte igår känns jättebra, rymmer mycket is. Jag kan säga att de 45 milen kändes inte alls som 45 mil, utsikten var fantastisk och bitvis fick jag en deja-vu känsla av Going-to-the-sun (som jag körde lite på förra året), med havet stupande på ena sidan och bergsvägg/skog på andra. Mäktigt! Stannade vid flertalet utsiktsplatser och tog en massa kort. Har åkt Highway 101 mellan Los Angeles och San Fransisco, än känns Oregon lika fint :-)

 

Började känna mig hungrig igen vid 12-tiden. Kruxet med att köra ensam är ju att man måste hålla koll på trafiken och missar därför skyltar som är längre in från vägen... typ matställen. Och trafik var det. I massor. Långa köer, som visserligen rörde sig snabbt framåt, men det fanns ingen chans att vända och köra tillbaka utan att bli stående en lång stund. Tänkte stanna och äta på en utsiktsplats men ”Newport” rullade runt i mitt huvud. Hade något vagt minne av att jag kollat upp denna sträckan hemma och då tänkt att det kan bli ett bra pausställe. Mycket riktigt, det där lilla lilla minnet visade sig vara en... WALMART! :D Bra, bra. Två flugor i en smäll. Gick in och handlade lite mer mat som åkte ner i kylväskan samt en sovsäck, för... håll i er nu... jag ska sova på camping i Redwood NP! Inte i tält, det skulle jag aldrig våga (tänk vilka mardrömmar det går att ha om både djur och människor som överfaller en!). Nej, jag ska sova i bilen är det tänkt. På en camping, absolut inte utmed väggrenen! För er som undrar kan jag säga att jag har försökt tälta en gång, det var i vår trädgård med en kompis. Eftersom ingen av oss kunde somna gick vi in och la oss i våra sängar, det var för otäckt att sova utomhus med bara en tältduk runtomkring. Min plan för att ta mig igenom det här? Ja du, jag tänker att bilen har något sorts larm som låter och om jag vaknar av att någon försöker göra inbrott trycker jag igång billarmet och förhoppningvis vaknar hela campingen ;-) Kom precis på att jag har sovit i tält-linande hus i Yosemite NP när jag åkte med Rosa Bussarna, det gick bra vill jag minnas.

 

Efter matpausen körde jag vidare. Än en gång stannade jag och tog en massa kort, fina vyer av havet. Kommer fram till motellet som... ja... vad ska jag säga om det? Det låg lite utanför centrum. På vägen några hus innan ser jag ”clubhouse” och någon motorcykel. Några hus innan det går det (enligt skylten) att köpa marijuna på recept. Motellet har ingen  parkerad bil utanför, känner mig lite orolig när jag går till receptionen ska jag erkänna och tänker ”vad är det här för ställe?”. Möts av en katt som ligger och myser på receptionsdisken. En kvinna kommer ut, hälsar och lyfter ner katten på golvet... bara för att mindre än en minut senare se hur katten går runt disken och hoppar upp till samma plats igen. Jag ler och säger att jag har en katt hemma, så för min del gör det inget att katten ligger där. Hon ler tillbaka och jag checkar in. När vi nästan är klara säger hon att hon tycker jag ser så ung ut. Jag berättar att jag är 29, hon ser smått chockad ut och säger: ”You looked like a little girl when you came in. You do absolutely not look like you’re 29!”. Jag ler och säger att det är bra så länge det är på det hållet :-)

 

Får mitt rum och bär in sakerna. Lite olustig känner jag mig över stället... tills jag ser ett pensionärspar checka in och därefter två familjer. Genast känns det lite bättre. Beger mig till centrum för att äta och när jag kör tillbaka tittar jag lite närmare på ”clubhouse”-texten och ser: Golfspelande gubbar målade under... hm.... jag har nog sett för många Sons of Anarchy avsnitt nu ;D Ingen motorcykel-klubb med andra ord utan en golfklubb (f.d. golfklubb skulle jag tro för den såg väldigt förfallen ut).

 

Sätter mig på sängen och ta upp kameran. Ser fram emot att titta på hur korten blev från dagen. Vad som blinkade på skärmen? ”No memorycard”. Allvarligt, jag trodde kameran skämtade med mig. Men nej. Jag hade, alltså på allvar, glömt att sätta i minneskortet i kameran. Så alla kort jag tog idag sparades inte. Inte ett enda... Det enda positiva med det är att det var enormt bra att det hände idag och inte senare på resan, tänk vad surt om det hade hänt i Redwood NP till exempel. Jag får förhoppningsvis nya chanser till fina vyer i morgon när färden fortsätter på Highway 101 :-) Bara som en lite parantes (för att ni inte helt ska dumförklara mig) har jag två kameror, men bara ett minneskort... kanske borde investera i ett till minneskort under resansgång 0:-)

Ha det bra!