Redwood
Tisdagen den 14 juni 2016 kl. 18:20 lokal tid
Hej!
Igår var en omtumblande dag. Vaknade 05:15 (det går åt rätt håll :D), gick upp, åt frukost och gjorde mig i ordning. Kom iväg strax före 7, perfekt! Inte lika mycket trafik som i söndags, trodde det skulle vara tvärtom men det är inte högssäsong än och de flesta jobbar. Efter misstaget med minneskortet såg jag fram emot att ta nya kort med fantastisk utsikt... men utsikten visade sig vara ”sämre” än dagen innan, inte alls samma mäktiga vyer och stora delar av sträckan kördes i skogsparti. Om än gick milen snabbt och jag gjorde pauser där det gick. Bland annat stannade jag och förmiddagsfikade med vacker vy över klippor och strand – sämre kan man ha det! :-)
Började bli hungrig igen framåt 11-tiden, men då hade jag inte så långt kvar till slutmålet och lunchställe i Crescent City så fortsatte köra. Precis här började dagen ändra karaktär (för jag var på riktigt gott humör under förmiddagen och såg fram emot Redwood-träden). Jag kör på 90-vägen, vägen svänger och en kraftig nerförsbacke kommer. Jag ser något ligga i mitten på andra vägbanan. Ett påkört rådjur. Kommer närmare och då ser jag hur det ligger och sprattlar med ett bakben upp i luften. Alltså, det här är det värsta jag vet. Om man måste köra på något vill man att det dör direkt, inte som det här dvs. påkört och levande men helt hjälplöst och lidande. Det var ingen bil som hade stannat, utan den som hade kört på hade tydligen kört vidare. Tyvärr hade inte jag heller någon möjlighet att stanna för det var som sagt på en 90-väg med bilar bakom och på fel vägbana, att göra en tvärnit hade resulterat i en krock. Det här rev upp känslor kan jag lugnt påstå. Jag visste inte om jag borde göra något eller vända tillbaka, men trafiken hade tätnat på och jag mötte många långtradare. Det låter hemskt att säga, men jag kunde bara hoppas att en av de långtradarna inte hann väja utan körde rakt på det igen (en snabb död) :-(
Som ni kanske förstår, var jag känslomässigt berörd när jag en kort stund senare kör in i Crescent City. Trafiken har tätnat mycket, jag är trött och hungrig och tänker på det stackars rådjuret. Jag har koll på min fil och läser samtidigt skyltar efter matställe. Ser en ”Denny’s” skylt. Tittar framåt mot mötande trafik och blinkar för svängning. Och här hade jag blivit påkörd om inte bilen i vänsterfilen hade slängt sig på tutan och tvärnitat. Jag kan inte säga mer än att jag hade alltså inte uppfattat att vägen hade gått över i enkelriktat (såg på vägen ut att den delade på sig gatan innan det här hände) och tittade således bara framåt mot mötande trafik (som inte fanns) innan jag blinkade och svängde. Jag trodde jag låg i vänsterfilen, men istället var det mittenfilen. Jag känner att jag hade änglavakt och på parkeringen utanför Denny’s var jag ett vrak. Här har jag precis sett ett påkört (ej dött) rådjur och sedan håller jag själv på att krocka. Nej usch, säger jag bara. Djupa andetag och försöka att inte få ett sammanbrott på parkeringen. Efter drygt 10 minuter har jag samlat mig något och går in och äter lunch.
Kände inte att jag ville köra mer efter lunchen, för skärrad helt enkelt, så kör direkt till campingen. Var dock en halvtimme för tidig för incheckning, blir istället hänvisad till picknick-platsen. Det kändes som terapi för känslorna i kroppen att komma ut i skogen, bort från trafiken. Gick runt bland Redwood-träden och försökte att bara vara så att säga. Checkade in på campingen en timme senare. Min plats verkade bra, dock mycket mygg! Fick 5 myggbett den första halvtimmen, efter det satte jag mig i bilen igen. Tur att jag är kort och smidig (;D), klättrade runt i bilen och fällde ett av baksätena så jag även skulle komma åt bagageutrymmet. En SUV är perfekt, bra takhöjd så jag kan sitta i bagaget utan att slå huvudet i taket.
Under sen eftermiddag orienderade jag mig på campingen, mysigt område. Lite bekvämare med rinnande vatten på toaletterna. Campingfolk verkar vara ett visst slags folk. Känner inte direkt mig som en av dem, å andra sidan går de flesta omkring i joggingbyxor och huvtröja och det kan jag utan tvekan passa in i (fast i mitt fall yogabyxor och tjockkofta)... bekvämlighet före allt liksom :D Det var många barnfamiljer som campade, såg mysigt ut. Redwood-träden var helt fantastiska! :D

Sov förvånansvärt bra. Eller bra och bra, snarare förvånad att jag sov överhuvudtaget. Somnade strax före 22. Sov som en stock till kl. 23:50. Hm... lite kissnödig... hm... inbillning?... hm... nej inte inbillning... hm... måste verkligen kissa. Tittar ut och ser att det är kolsvart ute. Inte en chans att jag går bort till de offentliga toaletterna! (Hade ficklampa i bilen, men nej nej nej till att gå i skogspartiet). Övervägde att sätta mig utanför bilen, men allvarligt vågade inte öppna bildörren – tänk om det faktiskt stod ett djur där utanför! Så man tager vad man haver, i det här fallet en zip-it-påse och kissar i den. Ja, jag vet ”to much information”! Men vad tusan, det kan ju finnas andra som ställs inför samma problem och då vet ni ju hur jag löste det! :-)
När blåstrycket väl var lättat bytte jag sovställning. Hade sovit i baksätet de första två timmarna, men fick ont i benen av att inte kunna sträcka ut dem helt. Fällde smidigt ena baksätet och la mig där med benen i bagaget. Bättre för benen, men guuud vad obekvämt det var för höften! Efter två timmar hade ingen sömn infunnit sig och jag bytte tillbaka till baksätet. Perfekt! Vaknade med jämna mellanrum och bytte ställning men allt som allt sov jag trots allt helt okej. Sovsäcken höll värmen tillsammans med mitt ullunderställ, perfekt kombination :-) Gick inte upp fören halv 8 (det ni!). Det hade regnat under natten. Jag måste säga att jag gillade att vakna upp på campingen. Mysigt att se hur alla vaknar och (helt ärligt) att ingen bryr sig hur de ser ut på morgonen.
Dagens körsträcka var endast 12 mil. Gav mig iväg vid halv 10 och körde direkt mot hotellet. Jag ska ärligt erkänna att jag inte ville köra. Gårdagens ”nära krock” hängde kvar och idag var jag så spänd att jag liksom låg under hastighetsgränsen hela tiden, vilket resulterade i att det blev kö bakom mig (vilket inte gjorde stressen mindre). Om än var jag väldigt noga med att stanna och släppa förbi alla bilar och lastbilar så fort jag kunde. Nu ikväll har jag börjat släppa det hela lite, försöka skaka av mig det. Det var först för en stund sedan som jag faktiskt kom överfund med att jag var rädd för att köra, det har jag inte varit tidigare under resan. Jag har tyckt det har varit obehagligt i städerna men jag har inte varit rädd-rädd så att säga. Kom precis tillbaka efter att ha handlat mat och på vägen tillbaka slog det mig: Det är precis samma känsla som när jag har ramlat av en häst. Egentligen vill jag undvika det helt, dvs. inte fortsätta rida, men på något sätt måste man bearbeta rädsla och fortsätta. Lite på sig själv igen och ens förmåga att ”det här fixar du”. Inte vara för självkritisk, alla gör vi misstag och det viktigaste är att man lär sig något av misstagen.
Fick checka in på hotellet tidigt och eftermiddagen spenderades med att tvätta. Ibland är det förvånansvärt skönt att göra ”vardagssysslor” när man är ute och reser :-)