Everything gonna be alright
Söndagen den 15 oktober 2017
Hej!
Ännu en vecka har gått. I måndags var en väldigt lugn jobbdag, till skillnad mot i söndags. Jag kände mig dock lite ur form under måndagen. Tisdag morgon vaknade jag med huvudvärk, sjukanmälde mig. Kände mig allmänt hängig och i onsdags hade jag lätt feber och var genomförkyld… det förklarar varför jag känt mig ur form de tidigare dagarna. Jag stannade hemma i torsdags också pga förkylningen. Jag tror stenhårt på att låta det brusa ut självmant (så gott det går) och försöker undvika värktabletter.
I fredags vaknade jag och kände mig bättre, endast lätt snuva – inte alls som de tidigare dagarna. När klockan ringde hade jag Bob Marleys låt ”Everything gonna be alright” i huvudet. Har inte lyssnat på den på åratal men kunde inte sluta nynna på den. Gick in i duschen och när jag kom ut hade det ljusnat ute, det jag såg var snö. ”Oh shit” var första tanken. Andra tanken var ”vilken tur att jag vaknade med den här låten i huvudet”. Skickade en bild till pappa som svarade ”Grattis, fredag den 13:e, ny barngrupp och snö”. Helt plötsligt hade jag ett stort leende på läpparna istället för att känna mig negativ för blötsnön. Tittade väderprognosen och det skulle bli mildare under dagen. Vågade därför, trots fredagen den 13:e, ta cykeln till jobbet, trots snön (det var inte minusgrader ute och därav inte halt). Jag var på 2-3 års avdelningen för första gången, mysigt grupp (men än en gång helt nya barn och rutiner för mig). Kände mig väldigt nöjd med dagen när jag cyklade hem vid 18.
Under rasten hade jag bokat en hyrbil för dagen efter (lördag). Det finns faktiskt en hyrbilscentral i Whistler – kanonbra. Har under några veckor tänkt att jag vill hyra bil och köra ner till Squamish för att handla innan snön lägger sig, i fredags bestämde jag mig för att slå slag i saken.
Lördag morgon tog jag därför bussen till hyrbilscentralen och hämtade en Nissan. En nyckelfri bil där man trycker på en knapp för att starta den. Spännande. Lite ringrostig kände jag mig när jag började köra, men det blev snabbt naturligt igen. Körde direkt ner till Squamish, hade en fullspäckad dag framför mig. Spenderade förmiddagen med att gå på Canadian Tire och Walmart (sistnämnda största delen av tiden). Handlade det jag hade på min lista plus lite till… kändes som att åka till Ullared; det blir alltid mer än vad man tänkt. Om än har jag nu köpt några julklappar, vilket känns enormt skönt. Har beställt en del kläder och saker på nätet under tiden jag varit här, jätteskönt att det går att göra eftersom Whistler är enormt dyrt.
Halloween är jättestort här och det var mycket pynt kring det i affären. Har fått tips av en på jobbet att de pyntar en gata i mitt område under Halloween, just den gatan ska vara känd i Whistler för all utsmyckning.
Var hemma igen vid 13-tiden. Efter ett samtal till mina föräldrar (det här med tidsskillnaden är jobbigt när man ringer) och lunch, gav jag mig iväg till Re-use-it center (secondhand butik) och därefter veckohandling av mat. Jag har inte varit på Re-use-it tidigare men hört bra saker om secondhand affären. Om än ska jag säga att jag var föga imponerad. Visst det var billigt, men det kändes smutsigt och var jättemycket folk… tror jag hade väntat mig något liknande de secondhand affärerna som finns där jag bodde i Sverige och den här kändes inte som de. Om än köpte jag ett par längdskidor. I efterhand kändes det lite onödigt, men ingen större förlust eftersom de kostade 200 sek. Såg att det brukar spåras en liten bit från mitt hus som är gratis för längdåkning under vinterhalvåret. På tal om snö, jag börjar få lite oroliga vibbar angående snön. Jag brukar inte oroa mig i förväg, det hjälper sällan, men jag börjar bli lite orolig för all snö – jag smittas liksom av att alla pratar om hur mycket snö det kommer att komma (inte alltid i positiv bemärkelse). Jag är mer av personligheten att fokusera på det jag kan påverka, snön kan jag inte påverka, därav inget att oroa sig över i förväg… men nu börjar jag oroa mig ändå. Känner dock att antingen fungerar det och då är det bra, om det inte fungerar för mig med så mycket snö får jag flytta någon annanstans – exempelvis Squamish. No worries.
Om än känner jag att jag bör anamma aktiviteter som går att göra i snö, för det kommer att vara snö under drygt 5 månader. Därav köpet av ett par längdskidor. Försöker även mana mig själv till att sätta upp mig för en skidkurs i alpina skidor eller snowboard i slutet av november innan högsäsongen drar igång på riktigt. Har dock lite svårt att bestämma mig för vilket av de två. Det sägs (enligt webben och folk från trakten) att skidor är lättare att lära sig, men jag bara ser ett scenario där jag inte kan kontrollera skidorna. Jag har urkass koordinationsförmåga. Själv tänker jag att jag nog kommer se ut som Bridget Jones när hon ska försöka åka skidor. Därför lutar jag just nu mer åt snowboard. Det ska vara svårare att lära sig, men jag tänker att det kanske ändå är bättre för (kanske?) handlar det mer om balans och kroppskännedom än om att hålla armar och ben i styr. Dessutom avskräcks jag lite av de hårda pjäxorna som är till skidor… och brutna ben som kan komma. Det ska vara lite mindre benskador i snowboard men lättare att bryta handleden eller nyckelbenet. Jag har aldrig provat utförsåkning och jag tycker genuint synd om den instruktör som ska försöka lära mig (tänk: Bambi på hal is eller Stig Helmer).
Idag har jag jobbat i mataffären. Väldigt lugnt eftersom det är lågsäsong. Lika skönt gäng som vanligt. Jag gjorde städning av en hyllsektion, skönt när det finns saker att göra – tiden går mycket snabbare. När eftermiddagspersonalen kom utbyttes standard hälsningsfrasen i Kanada: ”Hi, how are you today?”. Standard svar är ”Bra, tack, hur mår du idag?”. Jag fortsatte med det jag höll på att göra och hade en positiv sinnestämning. Någon minut senare kom frågan ”So, how are life Åsa?”. Helt plötsligt fick jag bita mig i tungan för att inte börja gråta. Frågan kom så plötsligt och av genuin positiv välmening, men jag blev överrumplad. Vad jag svarade i mitt huvud: ”Well, life is shit and unfair right now. My dad has cancer, it sucks and I feel so helpless” (”Ja, livet är skit och orättvist. Min pappa har cancer, vilket är fruktansvärt och jag känner mig otroligt hjälplös”). Vad jag svarade högt: ”It’s okay” och något mer (kommer inte riktigt ihåg). Men den där frågan, den fastande hos mig. Det var en fråga ställd i positiv bemärkelse, som träffade mig djupt. Frågan om hur jag mår är enkel; jag mår för det mesta bra och trivs med min tillvaro. Frågan hur mitt liv är just nu, är en helt annan fråga för mig; mitt liv är tumult och jag känner mig tudelad: Å ena sidan är jag enormt tacksam för att jag får chansen att uppfylla mina drömmar och att jag vågar lämna en trygg tillvaro och prova något helt nytt och okänt. Å andra sidan tycker jag livet är så otroligt orättvist och jag känner att jag inte kan göra någonting för att påverka delar av det. Jag är van att tänka framåt att ha en plan A och en plan B om plan A inte går som planerat, att kämpa mot långsiktiga mål. Att pressa mig själv till att våga försöka och att göra saker som gynnar mitt liv långsiktigt – för jag tror att vi kan påverka våra egna liv. Men när någon i ens närhet har drabbats av en allvarlig sjukdom uppstår en hjälplöshetskänsla. Jag har vant mig vid att (till viss del) kunna påverka mitt liv och det som finns i det, men det här kan jag tyvärr inte påverka. Jag har lärt mig att tänka framåt och att ha en positiv attityd till det jag möter, att i svåra lägen tänka ”Okej, nu är det såhär hur går vi vidare?” – att vara lösningsorienterad. Men, så kommer en sjukdom som vänder upp och ner på tillvaron och som har sina helt egna spelregler. En dag i taget. Tänk positivt. C’est la vie.