belona.blogg.se

Lördagen den 25 augusti 2018

Hej!

Tar vid där förra inlägget slutade, torsdagen den 16 augusti. På torsdagsmorgonen vaknade jag och kände mig lite bättre, bäst av allt var att brandröken inte låg tät över Whistler som den gjort de senaste dagarna. På eftermiddagen styrde jag åter bilen mot Olympiska byn och den här gången blev jag inte besviken på utsikten. Vandrade upp till övre delen av backhoppningsbacken, fantastiskt vackert (men väldigt många höjdmeter på drygt 2 km). Valde att inte gå i trapporna uppför backen utan tog slingan både upp och ner. Det var inte mycket folk, men mötte tre olika sällskap varav samtliga frågade mig om vägbeskrivning ner till parkeringen (jag såg nog grymt rutinerad ut med ryggsäck och vandringstavar). Väl nere på parkeringen igen mötte jag ett trevligt pensionärssällskap från Texas. Under samtalet kom vi in på att jag inte har bil i Whistler och tar bussen. Kvinnan jag pratade med sa förskräckt att hon inte kan föreställa sig hur det skulle vara, att inte ha bil. Jag svarade med ett leende att man vänjer sig. Hon tittade på mig igen och frågade om man verkligen gör det. Jag gjorde en tung utandning och svarade helt ärligt ”nej, man gör inte det – jag saknar min bil något enormt”. Skillnaden kanske är att jag accepterar läget (att åka kollektivt) men det gör ju inte att jag inte saknar min bil.

Fredag morgon var jag grymt taggad för Joffre Lake utanför Pemberton. Joffre Lake består av tre sjöar med glaciärvatten. Ett otroligt välbesökt resmål och parkering är svårt att få. Jag kom iväg vid 9 (bra!), om än var den ”vanliga” parkeringen helt full när jag kom dit kl. 10 och jag fick ställa mig på ett grusintag ca 200 meter från den andra parkeringen (när jag kom tillbaka 11:30 var grusintaget överfullt av bilar). Tog fram vandringstavarna och begav mig mot första sjön som bara låg några hundra meter från parkeringen. Otroligt vackert! Skyltningen mot sjö nr 2 och 3 visade att det var 3,5 km till nr 2 och 4,5 km till nr 3 (enkel väg). Om än stod det att de 3,5 km skulle ta 2,5 timme!! (enkel väg). ”Kära nån, det kan aldrig stämma” tänkte jag och begav mig av i rask takt. Efter drygt 40 minuter (uppskattningsvis 2 km) i ihållande uppförsbacke kastade jag in handduken och vände, jag var inte förberedd på den sortens fysiska påfrestning (ingen hatt, endast 0,5L vatten) och när jag hörde att det är drygt 30 min till sjön från ett mötande par kände jag att det var för mycket för mig. Det man ska tänka på är att man måste gå tillbaka samma väg, det var inte en rundslinga. De där 2,5h kändes helt plötsligt inte orimligt, hade jag fortsatt hade jag nog nått sjön efter 1h 20/30min men då gick jag i rask takt (passerade flertalet turister). När jag kom tillbaka till bilen var jag väldigt glad att jag hade vänt, helt slut och temperaturen låg nu på 29 grader. Styrde neråt Squamish och Shannon Falls. Möttes av en full parkering men jag hade sån tur att det backade ut en bil precis framför mig. Väldigt högt och vackert vattenfall, om än otroligt mycket folk. Stannade till vid Alexander Falls på vägen hem.

I lördags var sista dagen med hyrbil. Jag körde iväg diverse saker till second hand och återvinningen under förmiddagen. Återigen hade vi fått en del brandrök över Whistler. Det kändes lite som luften hade gått ur mig efter lunch och en liten sorg över att lämna ifrån hyrbilen infann sig. Vid 16:30 åkte jag bort till Alexander Falls igen och sedan vidare till Brandywine Falls. Det kändes som ett perfekt ”avslut” på Whistler för mig. Eftersom det var i slutet av dagen var det relativt lite folk vid båda fallen och jag kunde njuta fullt ut av naturens mäktiga underverk.

Söndag och måndag bestod mestadels av att få allt klart inför tisdag morgon. Städa ur lägenheten och packa ner det sista. Jag är otroligt bra på att packa, men det gör ju att jag får ner väldigt mycket i väskorna och viktbegränsningen på flygen kändes på gränsen.

Kl. 06:03 styrde min hyresvärd bilen mot Vancouver airport (enormt snällt av henne att köra mig ner så tidigt på morgonen). Vi crusade ner och genom Vancouver på drygt 1h 45min eftersom det var minimalt med trafik och hon är van vid stadskörning. Efter en kram och ett sorgligt ”see you next time I’m in Whistler”, tog jag mina två enorma resväskor till incheckningen. Den här hemresan var lite annorlunda mot hur jag brukar lägga upp resor; den bestod nämligen av tre separat köpta flyg och således fanns det ingen skyldighet från flygbolagen att ersätta mig om det blev förseningar och jag mot förmodan skulle missa något flyg. Jag ska ärligt erkänna att jag var inställd på att något skulle krångla, men hela hemresan flöt på otroligt bra. Jag behövde inte ens betala övervikt på bagaget – vilket jag hade räknat med att få göra på samtliga flyg. Vid incheckningen i Vancouver vägde de inte ens mina väskor utan frågade mig hur mycket de väger (jag menar vem säger mer än 23kg om 23 är max?). På andra flyget mellan Los Angeles och Stockholm var maxvikten 20 kg, jag sa därför direkt när jag kom till disken att bagaget är tungt och att det var 23 kg på de andra flygen. Hade tänkt fortsätta med att jag betalar övervikten, men mannen i disken avbröt mig och sa skrattande ”you’re good honey” (ingen fara med andra ord). Jag tänkte inte så mycket på det fören jag hade gått på flyget och inom första halvtimmen viskade en av flygvärdinnorna ”I like your shirt” till mig med ett leende. Och helt ärligt tror jag det var den som hjälpt mig i incheckningen :D

Har inte varit på Los Angeles flygplats tidigare, men den var katastrofalt dålig! Herregud säger jag bara och skakar på huvudet. För det första fick jag fråga om hjälp för att hitta rätt terminal (det hade damen bredvid mig på nästa flyg också fått göra och hon hade fått fel terminal beskriven tre gånger innan hon äntligen hittade rätt). För det andra var man alltså tvungen att gå på trottoaren utomhus för att byta terminal. Jag skojar inte när jag säger att det tog 1h 15min innan jag åter stod vid säkerhetskontrollen och då hade det inte varit någon kö vid incheckning. Så fruktansvärt rörig flygplats med dåliga skyltar och långa avstånd. Om än var jag grymt imponerad av One Worlds lounge! Helt underbart att sitta i en tyst lounge med gratis (väldigt fräsch) buffé. Lätt att jag skulle betala för att gå in där om jag är på deras flygplats igen.

För ovanlighetens skull tittade jag inte på en enda film, delvis för att filmutbudet var botten (ingen jag ville se) och dels för att jag hade supertrevligt flygsällskap i form av en 58-årig Arizona dam. Jag skojar inte när jag säger att vi började prata när flyget rullade ut från gaten och nästa gång jag tittade på klockan hade det gått 3 (!) timmar – vi hade pratat oavbrutet. Underbar kvinna och vi pratade allt från politik till trädgårdar och djur. Efter maten satte hon på en film och jag en ljudbok. Sov 40 minuter (överlycklig!) och de sista 2,5h kom vi igång och prata igen. Den 10h 35min långa flygresan gick relativt snabbt tack vare samtalen. Jag måste ge beröm för Norweigans mat. Har flugit med dem flera gånger och jag är (som en del vet) enormt kräsen, men deras flygplansmat är helt okej och än har det alltid funnits något jag vill äta.

Landade i Stockholm i onsdags eftermiddag och spenderade en natt på Arlanda. Som vanligt var jag i helt fel tidzon och vaknade 02:20 utan att kunna somna om. Frukostbuffén var fenomenalt god och den öppnade redan 04:30 (stort plus). Åt en god frukost innan jag styrde mot incheckningen. För första gången vägdes mina väskor, om än slapp jag betala övervikt för de vägde 23,1 och 23,3 kg. Nästan imponerande hur nära 23 kg jag hade lyckats packa :D Pratade med en trevlig norrländska på flyget.

Som vanligt är jag härligt jetlagad vid det här laget och genomförkyld på det. Jag är otroligt tacksam över att jag fått möjlighet att bo i Whistler och kan varmt rekommendera att åka till Kanada. Naturen är storslagen och kanadensare är mycket vänliga. Som jag sagt tidigare är jag övertygad om att jag kommer åka tillbaka, har redan börjat tänka var jag ska åka nästa sommar :D

Ha det bra till nästa resa!