belona.blogg.se

Söndagen den 8 juli 2018

Hej!

Förra helgen var det en långhelg. Kanada firade nationaldag – 1 juli (USA:s är den 4:e juli). Det var stort spektakel i centrum, med rejält firande eftersom Whistler är en turistort. Jag åkte in till centrum i handlingsärende vid halv 11 och hade tänkt se paraden vid 12. Om än fick jag helt ärligt smått inslag av panik av allt folk (utan att ens ha gått på gågatan) och kände att jag inte skulle njuta av paraden, enbart vara klaustrofobisk. Därmed gjorde jag en snabb handling innan jag tog bussen hem igen. Barnvaktsfamiljerna berättade att det varit ett roligt firande i centrum men otroligt mycket folk.

Vädret den senaste tiden har varit växlande, mestadels regnigt och molnigt. Om än steg temperaturen från 16-17 till 28 grader i onsdags (= chock). På kvällen fick jag feber (som höll i sig till dagen efter), tror det var en följd av värmen under dagen. I fredags var det 17 grader och regn igen. I slutet av den här veckan ser det ut att bli 28-29 grader och sol, veckan därpå runt 32-33 grader… Inte för att klaga, men hade det kunnat vara sol och 21-22 grader hade jag varit överlycklig. Nu är det antingen regn 15-16 grader eller 29-30 grader och strålande sol, var är det underbara ”lagom”-vädret? :D

Under de två veckorna som har gått har jag saknat mina böcker i Sverige otroligt mycket! Visste att det skulle bli svårt att vara utan dem och jag har många e-böcker som ersättning, men jag saknar mina fysiska böcker jättemycket. Utöver böckerna är det kanske 5-10 saker jag saknar från mitt förråd… vilket (på allvar) är skrämmande med tanke på hur många ägodelar man har. Jag tänker på Lucy Dillons bok ”Hundra omistliga ting” som jag läste för något år sedan, där huvudkaraktären rensar ut i samband med en flytt och enbart sparar hundra saker. Med tanke på hur mycket jag har i mitt förråd och att jag inte saknar många saker kanske det vore något att sträva efter… om än skulle jag lätt komma upp i 100 böcker så böcker kanske skulle få vara ”en sak” som en samlingskategori haha :D

Hur går det med min plan A om framtiden? Ja du, det går inte alls. Eller ja, jag försöker göra upp någon slags konkret plan men problemet är att jag inte vet vad jag vill. Jag har sökt en del jobb i Sverige, från högst upp i norr till gränsen mot Danmark. Om än måste jag hitta motiveringsområden för mig själv; att tänka att jag ska jobba med ett xxx jobb i 5-10 år känns just nu orimligt (tyvärr), jag är inte där än att ”slå mig till ro” utan vill se mer (= har fått blodad tand). Norge är fortfarande en dröm för mig, om än ska jag vara ärlig och säga att jag är orolig för norskan (språket) och drar mig därför från att söka norskajobb… men ibland handlar det om att våga försöka – man kan ju inte veta innan man har försökt. Nu låter det ju som jag har börjat få en plan A igen. MEN så kommer stunder som i morse när jag satt och väntade på bussen, då jag får en släng av panik och funderar allvarligt på om jag är galen som inte försöker stanna i Kanada? För det finns andra vägar att gå, inte bara genom det ”lotteri”-visumet jag försöker söka. Möjliga vägar för mig skulle exempelvis vara att gå via ett Caregiver program, där man efter 2 års heltids jobb (30h/vecka här i Kanada) som nanny kan ansöka om permanent uppehållstillstånd. Kruxet är dock att man behöver bli sponsrad från familjen/familjerna under hela tiden och att man är bunden till den familjen som skriver på kontraktet (inga andra jobb). Det låter rimligt och inte omöjligt. Men då kommer känslan av att det hade varit skönt att tjäna lite ”mer” pengar igen, inte ligga på mininivå utan kunna spara en del av lönen… = Sverige eller Norge… och så är vi tillbaka på ruta ett igen. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag är otroligt lyckligt lottad som har valmöjligheter och som får uppleva allt det här - det är jag otroligt tacksam över (tvivla aldrig på det). Jag är även ganska övertygad om att jag kommer tillbaka till Kanada igen, naturen är helt enkelt magisk!

Ibland tror jag saker och ting händer av en anledning, vissa saker är menade att vara och andra inte. I torsdagskväll när jag satt och var lite halvdeppig efter ett febrigt dygn fick jag två sms. Det ena var från en av barnvaktsfamiljerna, som bara ville säga att de saknat mig under dagen och att ersättningsbarnvakten var allt annat än förtroendeingivande. Mamman bifogade en bild där ett av barnen klängde sig fast vid den andra mamman när hon kom hem, barnets blöja var så tung att den hängde nere vid knäna. Barnvakten hade satt blöjorna bak- och fram, ett av barnen hade en badblöja på sig och båda blöjorna var helt överfulla. Jag skrattade så jag grät när jag hörde det här. Det andra oväntade sms:et var om möjligt ännu bättre, där det avslutades med ”I hope which ever path works out for you, you are happy <3” …och så började jag gråta igen. Ibland tror jag man får en hjälpande hand när man behöver det. För det kanske är just det jag ska göra, följa mitt hjärta och försöka fånga så många av mina drömmar som möjligt… inte tänka långt fram i framtiden utan fokusera på vad det är jag vill göra just nu som skulle göra mig lycklig.

Ha det bra!