belona.blogg.se

Lördagen den 19 maj 2018

Hej!

Whistler har omvandlats till ett mountainbike inferno. Istället för snowboards och skidor ser man cyklar överallt. Eller ja, än så länge ser man faktiskt skidor och snowboards också eftersom berget officiellt stänger på måndag och många passar på att göra det bästa av säsongens sista dagar. Om jag har svårt att förstå tjusningen med att åka skidor nerför en superbrant backe är det inget mot när jag försöker förstå varför någon skulle vilja göra detsamma på en cykel. Jag är helt allvarlig när jag säger det. Men som jag skrev i förra inlägget, jag måste inte förstå det – det enda jag vet är att väldigt många människor blir lyckliga av att utöva denna (enligt mig livsfarliga) sport och därför säger jag ”Good for you! If you can afford if, keep doing it if it makes you happy”.

En vän till mig som är manager för ett bungee jump företag har försökt övertala mig att hoppa bungee jump tre gånger sedan i julas. Mitt (allvarliga) standardsvar är ”not in a lifetime” (aldrig i livet). Även några på förskolan försöker lite mer lättsamt säga att jag borde prova. För mig är det på riktigt helt otänkbart, jag ser liksom inte tjusningen i slänga mig ut i luften när jag är grymt höjdrädd och inte gillar tanken på att studsa upp och ner (åker inte karuseller). Det skulle vara som att kasta pengarna i sjön. Därmed inte sagt att jag inte stöder bungee jump eller de som utövar sporten, all credit till dem och jag kan förstå ”ruset” som blir av hoppet men är samtidigt helt säker på att det inte är något för mig. Om jag motvilligt skulle prova något med höjder skulle jag nog välja Zipline (linbana), det känns mer i min stil.

Något helt annat, i veckan träffade jag en vän och vårt samtal kom in på att skaffa barn. Min vän sa att det är för dyrt att skaffa barn och att det först kan tänkas om några år. Kommentaren om att det är ”för dyrt” är något jag har hört flera gånger från olika personer. Jag tror inte riktigt vi förstår hur privilegierade vi är i Sverige där vi inte behöver tänka på kostnader kring ett barn. Nu pratar jag inte om blöjor och mat osv. dessa kostnader finns för alla. Jag snackar om att faktiskt betala för sjukhus kostnaderna (räcker 100 000 för en förlossning som går bra?), alla läkarbesök (10 000+), försäkringar (ingen aning), förskola (6-10 000/månad), högskola (300 000+)… Mycket som vi tar för givet i Sverige är sådant som inte är självklart utanför landets gränser, till exempel skolmat. Om jag inte misstar mig är det endast Sverige och Finland i hela världen som erbjuder gratis skolmat, alla andra länder har betallunch eller skickas det med matlådor hemifrån. För mig känns det som en självklarhet att ha möjligheten att skaffa barn och jag vet inte hur jag hade känt om jag väldigt gärna ville ha barn men helt enkelt inte hade råd.

Jag ser att jag hoppar hej vilt bland ämnen i det här inlägget och ber om ursäkt för det, men ny byter jag ämne igen. Jag kör en lista på saker jag saknar och inte saknar från Sverige.

Saker jag saknar:

1. Filmjölk. Vanlig naturell ekologisk filmjölk som kostar max 15 kr/L och inte 40kr/L för naturell yoghurt som det är här.

2. Mina böcker. På sistone har jag verkligen saknat mina böcker. Jag har med mig ett 10-tal men långt ifrån alla jag äger. Jag älskar att läsa och har inga problem att läsa om böcker. När jag jobbade på biblioteket träffade jag en person som sa att hon älskade känslan av att slå upp en bok och veta exakt var hon var, att välja kapitel efter vilket humör hon var i. Jag känner precis samma känsla, det är något rofyllt att veta vad som ska hända i boken samtidigt som man formar något nytt varje gång man läser den.

3. Falukorv. Jag äter inte korv förutom falukorv, har aldrig gillat det där sega skinnet på korv som inte går att svälja oavsett hur länge man tuggar. Men jag saknar korvstroganoff, korv i ugn och vanlig hederlig stekt falukorv.

4. Min svenska lön. Jag vet, pengar är inte allt men det gör livet lite lättare. För ett tag sedan utbrast en kvinna bredvid mig när jag stod i mataffären ”7 dollar for some eggs! That’s insane!”. Mitt svar ”I know, but after living here for some time you stop looking at the prices and just pays”. Det är precis så det känns, allt är dyrt här och lönen är långt ifrån i proportion till levnadskostnaderna. Det enda pluset är att skatten är baserad på din inkomst och man måste komma upp i en viss nivå för att behöva betala full skatt. Men helt ärligt, jag saknar min svenska lön och möjligheten att kunna spara pengar.

5. Närheten till familj och vänner. Ibland (ganska ofta) önskar jag att jag kunde teleportera mig hem och sedan tillbaka hit igen. Det är en fantastisk känsla att ta bussen på morgonen och se bergen hela vägen och jag känner mig enormt lycklig som får uppleva denna underbara natur. Men samtidigt saknar jag att fysiskt prata med min familj eller att träffa mina vänner för en spelkväll efter jobbet.

 

Saker jag inte saknar:

1. Stressen. Det kanske är för att jag bor i Whistler som är en resort ort, men det är mer avslappnat här.

2. Att leva för fyra veckors semester. Missförstå mig rätt, men väldigt många (däribland jag själv) började se fram emot sommarens semester redan i november. För mig handlade det absolut inte om att jag inte trivdes på mitt jobb (jag älskade det), utan det var bara en frihetskänsla som jag såg fram emot tror jag. Det var mitt sätt att pusha mig själv, min belöning i slutet av ett långt år. Här finns inte samma semesterregler. På gott och ont, lever människorna mer i nuet. Ibland är det, som en vän sa, väldigt frustrerande när man ska göra upp planer och en del inte kan tänka längre än en vecka i taget. Men samtidigt tror jag att man värdesätter den lediga tiden på ett annat sätt. Många har inte flera veckors semester varje år. Att åka några varv med mountainbiken, gå på en vandring, åka skidor på sina lediga dagar eller ta bilen och campar när helgen kommer blir kanske en friare livsstil – att göra saker som man mår bra av i vardagen. Som min vän sa, många lever sin dröm när de bor här. Oavsett var man bor tror jag det är viktigt att trivas med den vardag man har och göra saker man mår bra av, försöka finna vardagslycka.

3. Det inrutade samhället. Vi har enormt bra uppbyggnad av strukturer i Sverige som ger trygghet, både för anställda och arbetsgivare. Men samtidigt ger det också en viss fastlåsthet. Än en gång tror jag det spelar in att jag bor på en resort ort, men arbetsgivare frågar inte vad dina planer är om 5 år för de förväntar sig nog inte att du är kvar här om 5 år. Om du är kvar hela säsongen är det ett plus typ. Generellt är uppsägningstiden två veckor i Kanada och saken att byta jobb känns inte så stor… inte så skrämmande tror jag. Folk är mer vana vid att personer kommer och går, att det är personalomsättningar. Å ena sidan saknar jag verkligen tryggheten (föreställ er att ni varit på ett företag i 8 år och en dag säger de att du får gå utan förklaring med två veckors uppsägningstid – hur otäckt skulle inte det vara?), men samtidigt ger det också mer frihet. Man måste inte planera flera månader i förväg för att göra en förändring.

 

Som avslutning på ett långt och osammanhängande inlägg tillkännager jag att jag har en liten roadtrip planerad i nästa vecka. Ska bli skönt att komma hemifrån och se the Rockies igen :-)

Ha det bra!

(Bilden är från förra helgen när jag hyrde bil och stannade vid två vattenfall).